Har just läst ett väldigt fint blogginlägg skrivit av min söta vän L i Stockholm. Hon skrev om hur det var precis för 1 år sedan den 22 januari som var det beräknade födelsedatumet för deras barn. Lilla A valde dock att vänta ett par dagar till i mammas mage och den 6:e februari kom hon till världen. Jag är fast övertygad om att alla som har fått barn minns den där känslan och väntan och längtan…
För egen del så har det varit en hel del väntan på tjejerna, och ibland kan jag tycka att deras sätt att komma till världen fortfarande speglar sig i deras personlighet.
F var beräknad till början av juli och jag hade fått tid för igångsättning den 23:e juli men hon valde att själv komma den 22:a juli. Jag minns att både jag och F’s pappa ett tag trodde att hon aldrig skulle komma… Men nu i efterhand så tror jag bara att det är så hon är. Hon lämnar inget halvdant, allt ska vara färdigt, perfekt och hon stressar inte upp sig i onödan. F har peppar peppar, alltid varit ett väldigt friskt barn, sovit och ätit gott. Som bebis syntes detta tydligt, och hon var för uttrycka sig milt ett “runt” barn. Hon har alltid haft jätte lätt för att lära sig saker, och svårare med det motoriska.
Lilla J var beräknad till den 15:e juni och även där hade jag fått en tid för igångsättning den 29:e men hon föddes den 27:e med ett akutsnitt, då hon satt fast. Så här i efterhand, när man känner henne så är det klart att hon skulle komma ut genom lite mer dramatiska former. När hon var 1 månad fick vi veta att man hörde ljud från hjärtat, och vi blev remitterade till en barnkardiolog, som dock efter två olika undersökningstillfällen kunde konstatera att blåsljuden var helt ofarliga och skulle växa bort med tiden. Ytterligare 1 månad senare får vi en ny remiss, denna gång ska hon genomgå en MRI scan för att se om hennes skeelning berodde på något fel i hjärnan eller om det bara var kopplat till ögatsmuskler. Som ni säkert vet så blev resultatet operation av båda ögonen och med stor sannolikhet så kommer det att ske en tredje operation någon gång under våren. Lilla J, eller knallpulvret som Tosse kallar henne är en kopia av sin pappa till utseendet men har fått en rejäl portion av sin mammas envisa humör. Hon är 100% på eller 100% av, finns inget däremellan!
Däremot när lilla S skulle komma det visste jag redan i juni. Tack vare hennes storasysters dramatiska entre, så fanns det inga alternativ för S utan att födas med ett lugnt och planerat kejsarsnitt ett par dagar innan det beräknade födelsedatumet, vilket var den 18:e oktober och hon föddes planenligt den 14:e oktober på morgonen. Sedan dess har våran lilla Hoppilong Kalle bara följt med sin stora familj på allt, lika glad och lika lugn hela tiden.
p.s Ni får själva gissa vem det är som har roat sig i linneskåpet… d.s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar