J som i min man

Idag när jag stod och joggade på löpbandet så tjuvlyssnade jag på två kvinnor brevid mig, som högt och tydligt diskuterade alla fel deras två stackars krakar till män hade. Hur de inte uppvaktade dem ordentligt, köpte felaktiga presenter (!) och var till besvär i största allmänhet. Undrade lite om de två männen var medvetna om dessa problem, OCH att deras fruar dessutom diskuterade detta offentligt. Hur som helst så började jag då fundera på min man, och vad det är som jag älskar mest hos honom, och jag vet vad det är. Det är inte det att han uppvaktar mig på diverse högtider (även om detta uppskattas, och är något han gärna får fortsätta med!) att han är den som rätt och slätt försörjer hela vår familj och är den som gör det möjligt för oss att flytta till vårt drömhus hemma i Sverige eller alltid sätter sin familj i första rummet. Listan kan så klart göras hur lång som helst på positiva saker som han gör eller bidrar till, men det är faktiskt inte det som gör att jag älskar honom mest.

Nej, det som är störst, är att han älskar mig när jag som minst förtjänar det. När jag ryar och gapar på hela min familj, när jag är trött, när huset känns alldeles för litet och barnen drar ur mig all tänkbar energi, då är han där och säger precis just det som jag behöver höra just då!

Dessa fina små rader mailade han till mig när jag var trött och gnällig och var tvungen att sitta och jobba en stund framför datorn med ett projekt till F’s skola;

Psst… aven om vi smagnabbas en hel del sa ar du min verkliga alskling, det vet du :-) PUSS kom snart till soffan…

Det mina kära vänner är MIN J det!